Spårhelg med syskonen

Hela b-kullen träffades hos Inger och Roger i skogarna utanför Värnesborg för två dagars spårkurs. Jättekul att träffa syskonen och att spåra. Alla klarade anlagsprovet galant så nu ser vi fram emot kommande öppenklasspår. Vi har ju helt klart nio pigga nosar i vår kull.

Hål i hjärtat

Esmeralda har varit med mig (ja, nu är det matte som skriver. Inte Nero) i tio år nu. Men nu är hon inte det längre. Hon fick somna in idag efter att hennes lever och lungor inte längre orkade. Hon återhämtade sig inte efter operationen...

Nu ska jag snart gå och lägga mig och jag fasar för det. Varje natt har hon legat brevid min kudde och nu kommer det inte att vara någon där. Vi kommer inte heller höra hennes tassar när hon kommer in i sovrummet efter att vi lagt oss för att sedan känna tyngden här hon hoppar upp i sängen. Flera gånger har jag idag inbillat mig att jag har hört henne krafsa på ytterdörren som hon har gjort när hon vill in. Jag kan föreställa mig hur hon ligger uppe på soffans ryggstöd eller på en av stolarna i köket. Det är så otroligt tomt.
Tio år är en lång tid. Hon har varit med mig genom tre förhållanden och lika många seperationer och då varit en ovärderlig tröst. Johnny tog ett tag innan hon accepterade men med åren fick dom en jättefin relation. Hon stod tex ut med alla gånger han lät henne spela luftgitarr eller ståbas genom att sätta henne i knät och sen låta hennes tassar spela i takt till musiken. Hon satt alltid och blängde upp på honom men var ändå på nåt sätt helt ok med situationen.

Då vi ofta var hundvakt för olika hundar så har hon motvilligt fått vänja sig vid det. När Nero kom in i bilden så kändes det ofta som att hon gick och väntade på att hans ägare skulle hämta honom så att hon blev av med honom. Men när så inte skedde fick han efter ett par klös på nosen vänja sig vid att hon bestämde. Och hon mjuknade och de blev på slutet riktigt goda kompisar.

Vissa kan tycka att det "bara är en katt". Johnny fick ett fruktansvärt bemötande av en av sina chefer när han idag skulle lämna jobbet för att åka till oss när hon skulle somna in. Chefen menade på att "det tar inte en dag att avliva en katt, det kan jag göra på en gång" när Johnny sa att han skulle komma tillbaka först imorgon. Så ofta får vi höra att hundar är värda mer en katter och det minsann förstårligt att folk är ledsna när de måste göra sig av med sin hund. Men när det "bara är en katt" så är det inte så noga. Det känns otroligt noga för mig.

Som så många andra katter så älskade Esmeralda värme och ofta så burrade jag ner ansiktet i hennes päls och blåste varmluft mot hennes hud. Efter att hon hade somnat in idag blev hon kall så fort och jag ville så gärna att hon skulle bli varm igen så jag blåste och blåste men det enda som hände var att hon blev alldeles blöt i pälsen av alla tårar.

Jag var 21 år när Esmeralda kom till mig så hon har varit med mig i stort sätt hela mitt vuxna liv. Det kommer att bli så ofantligt tomt utan henne. Vi har haft det fantastiskt tillsammans och hon har gett mig så mycket glädje och trygghet genom åren. Vi har skojat om hennes tjocka magen och hennes ibland griniga och långsinta humör. Det är charmen med katter, de har inget behov av att vara till lags på det sättet som hundar har. De går sin egen väg och ber aldrig om ursäkt eller tillåtelse.

Esmeralda var en katt som gjorde intryck på alla som träffade henne. Det var så många som tyckte om hennes lite tjuriga uppsyn och samtidigt flörtiga strykande runt benen. Hon fick tex Lisa att bli av med sin rädsla för katter. Och hon ville gärna ligga i Elins knä varje gång hon och Fredrik var på besök. När Jenny bodde hos mig en tid efter sin separation så värmde Esmeralda alltid upp hennes kudde innan hon skulle gå och lägga sig. Och för att inte tala om alla möss hon har gjort intryck på. Bättre jägare för man leta efter...

Det kommer snart komma in en ny katt i våra liv. Både Johnny och jag har alltid haft katt och kan inte tänka oss leva utan dessa underbara varelser. Någon får fylla tomrummet efter Esmeralda och med tiden kommer vi inte att sakna henne lika mycket. Men att hon nu inte längre finns vid min sida kommer göra att det alltid finns ett hål i mitt hjärta.

Esmeralda opererades i fredags och fick komma hem på eftermiddagen med ett stort ärr och lite mindre päls än vanligt. Men nu är hon tillbaka på västra djursjukhuset igen. Efter att hon kom hem har hon varit apatisk, inte ätit eller druckit så igår se de att vi skulle komma in med henne igen. Levern har tagit skada och nu får hon dropp och sondmatning. När vi hälsade på henne idag så var hon så ynklig och hade svårt att andas.

Vi vill att hon ska komma hem nu. Det är så tomt utan henne här...

Älskade Esmeralda

Vår älskade Esmeralda är sjuk. Hon har fått elakartad cancer och imorgon ska hon opereras. Förhoppningsvis så kan de bromsa cancern på så sätt men enligt veterinärerna som har tittat på henne så har antagligen det spridit sig så illa att hon inte kommer kunna bli frisk. Hon är tio år nu och är trots att hon är sjuk är hon som vanligt gosig blandat med tantgrining så hade det inte varit för att hon har en stor knöl vid svansen så hade man kunna tro att att allt var som vanligt.
Det kommer att bli så otroligt tomt om hon försvinner. Hon ligger vid mattes huvud varje natt och nu har vi blivit riktigt bra kompisar. Jag får nosa henne på magen och tvätta henne i öronen.
Matte är ledsen så jag pussar henne extra mycket och så är jag försiktig när jag hälsar på Esmeralda. Matte har sagt att hon kommer att ha en tratt när hon kommer hem från operationen så då måste jag vara extra försiktig med henne. Jag ska försöka hålla mig...

Den helande hunden

Ibland har husse migrän. Då finns jag där och håller om honom tills det går över... Sån är jag. Lite av en läkare.

Träskmonster

Matte och jag tog med oss Angeline till Delsjön för en liten promenad. Jag är äntligen frisk från min kennelhosta och det här var första längre promenaden jag fått gå på länge. Så jag passade på att kuta ordentligt in emellan. Men med jämna mellanrum så stoppade matte mig och sa att jag skulle ta det lugnt.
När vi skulle gå tillbaka på gångbron så passade jag på att hoppa ner i leran. Det var hur kul som helst. Tills jag märkte att jag sjönk och hade svårt att komma upp. Tur att matte var med och kunde dra upp mig. Som tack så hoppade jag en massa på henne så att hon också fick bli lerig.